Vi har kunnat följa vad som sker när offentliga personer agerar på icke föredömligt sätt och kanske är det så att offentliga personer har mindre förståelse hos allmänheten.
Detsamma gäller nog även chefer. Många är intresserade av att tycka och tänka till om chefer och vad de gör, hur de gör och framförallt vad de inte gör.
Som professionell person kan man tycka att ett visst agerande alltid ska finnas, oavsett roll, men det finns någon form av olyckskorps inställning och ibland upplever jag nästa att man gottar sig i att just överheten gör bort sig?
Få är lika intresserade av en viss presidents politik som det som görs i form av personliga ageranden och utfall.
I ett av dessa fall kan man se kommentarer om politisk tillhörighet men det andas också ett förakt för överheten. Jag vet inte om det är så att det finns en avundsjuka kring de som har makt eller om det handlar om ens egen uppväxt där auktoriteter förpestade tillvaron för en?
I många situationer finns auktoritetskomplex och problem att själv ta ansvar. Kanske är det just det som är så skönt, att delegera ansvaret men själv vilja behålla befogenheterna?
Som ledare är det kanske på plats att utbilda och stärka sin organisation i att ta ansvar och genom det stärka självkänslan. Det finns både praktisk forskning och verklighet där man kan se en koppling mellan dålig självkänsla, rädsla och projektion.
Projektionen kommer då naturligt att läggas på dem som har mer makt. Men vad vet man egentligen om makt. Någon säger att makt får man inte, det är något som ska förtjänas. Det är demokratin som ger makten.
Men vi vet också att vissa arbetar för att ta makten och då ibland med omstridda medel.
Chefen är en symbol för många olika saker. För vissa en räddare, för vissa en som förgör. För vissa möjligheter, för andra hot.
All tolkning beror på den egna upplevelsen och värderingar och tidigare satta normer.
Vi har alla olika perspektiv och det är inte lätt att förstå, vare sig för en själv eller för omgivningen.
Men att personer med makt snabbt kan tappa den genom att inte agera som sig bör, det vet vi alla. Det märkliga är dock att vissa med makt kan bete sig hursomhelst, ja till och med handgripligen skada ordentligt, men ändå komma undan.
Vad är det som gör denna skillnad?
När de riktiga rötäggen agerar, så är oftast omvärlden tyst, men när de som till synes har ett gott hjärta tabbar sig, jag då brakar allt löst.
Lönar det sig kanske inte att vara en överhet med goda avsikter, eller är det så att de som redan uppträtt som skitstövlar från start, accepteras eftersom de visar sitt rätt jag från början?
Det är inte lätt att vara chef…
Detsamma gäller nog även chefer. Många är intresserade av att tycka och tänka till om chefer och vad de gör, hur de gör och framförallt vad de inte gör.
Som professionell person kan man tycka att ett visst agerande alltid ska finnas, oavsett roll, men det finns någon form av olyckskorps inställning och ibland upplever jag nästa att man gottar sig i att just överheten gör bort sig?
Få är lika intresserade av en viss presidents politik som det som görs i form av personliga ageranden och utfall.
I ett av dessa fall kan man se kommentarer om politisk tillhörighet men det andas också ett förakt för överheten. Jag vet inte om det är så att det finns en avundsjuka kring de som har makt eller om det handlar om ens egen uppväxt där auktoriteter förpestade tillvaron för en?
I många situationer finns auktoritetskomplex och problem att själv ta ansvar. Kanske är det just det som är så skönt, att delegera ansvaret men själv vilja behålla befogenheterna?
Som ledare är det kanske på plats att utbilda och stärka sin organisation i att ta ansvar och genom det stärka självkänslan. Det finns både praktisk forskning och verklighet där man kan se en koppling mellan dålig självkänsla, rädsla och projektion.
Projektionen kommer då naturligt att läggas på dem som har mer makt. Men vad vet man egentligen om makt. Någon säger att makt får man inte, det är något som ska förtjänas. Det är demokratin som ger makten.
Men vi vet också att vissa arbetar för att ta makten och då ibland med omstridda medel.
Chefen är en symbol för många olika saker. För vissa en räddare, för vissa en som förgör. För vissa möjligheter, för andra hot.
All tolkning beror på den egna upplevelsen och värderingar och tidigare satta normer.
Vi har alla olika perspektiv och det är inte lätt att förstå, vare sig för en själv eller för omgivningen.
Men att personer med makt snabbt kan tappa den genom att inte agera som sig bör, det vet vi alla. Det märkliga är dock att vissa med makt kan bete sig hursomhelst, ja till och med handgripligen skada ordentligt, men ändå komma undan.
Vad är det som gör denna skillnad?
När de riktiga rötäggen agerar, så är oftast omvärlden tyst, men när de som till synes har ett gott hjärta tabbar sig, jag då brakar allt löst.
Lönar det sig kanske inte att vara en överhet med goda avsikter, eller är det så att de som redan uppträtt som skitstövlar från start, accepteras eftersom de visar sitt rätt jag från början?
Det är inte lätt att vara chef…