Vem är chefen egentligen rädd för?

Läste för någon månad sedan underlag från en forskare som visat på att chefer inom den offentliga sektorn mobbas.

Undersökningen tar fram aspekten att chefer får i uppdrag att effektivisera en avdelning och att det i samband med det, givetvis uppstår obstruktion och missnöje. Medarbetare vägrar utföra vissa uppgifter t.ex. och ställer sig negativa till det nya.

I sådana lägen är det också vanligt att medarbetare går till de högre cheferna för att vinna gehör. I dessa lägen är det inte helt ovanligt att dessa chefer då väljer att stötta medarbetarna, vilket gör att chefen som fått uppdraget att förändra, inte har mandat nog att göra det som de blivit ålagda. Chefens auktoritet och beslut tillintetgörs och blir den som får bära hundhuvudet för de konflikter som uppstår. Forskaren trycker på att dessa chefer direkt mobbas och det leder till hälsoproblem för chefen och att detta är en arbetsmiljöfråga som borde tas på större allvar.

Jag har varit med om flera likande situationer, men då inom näringslivet. Jag har stött på det vid många tillfällen t.ex. i rollen som mentor för ledare och chefer. Många av dessa chefer blir osäkra och ifrågasätter sin egen förmåga och känner att de saknar stöd hos sin närmsta chef.

Det urholkar deras självkänsla som ledare och leder tyvärr till att de blir otydliga och osäkra i sina roller. Om de fortsätter att driva på det de givits ansvar för, riskerar de att bli än mer kritiserade.

Många kan förstås hävda att de gör förändringen på ”fel” sätt. Att de är för hårda, att de inte lyssnar, att de inte inkluderar etc. Men detta är inte sanningen. Det är så enkelt att ta till dessa argument och chefen kan omöjligen försvara sig.

Att som högsta chef inte stå upp för den chef man själv leder får stora konsekvenser för ledarskapet i stort. Utgångspunkten bör vara att chefen har gjort rätt, innan man skaffat sig fakta.

Många medarbetare kan också utnyttja denna situation för att få till stånd det som de själva vill ska ske, sätta sin agenda. Det finns många exempel på chefer som tvingats bort som i grunden är de mest humana. Ofta är det de som är mer hårdhudade och kanske skrämmande som ingen vågar utmana. Generaliseringen är grov, men forskaren pekar på just detta. Att många chefer tyvärr bli sjukskrivna och därefter inte längre kan eller vill vara chefer. Kanske tycker man att de bör tåla detta och att man gallrar ut de svaga.

Jag har alltid undrat vad det är som gör att de högsta cheferna i många situationer inte står upp för den chef som de leder. Man måste givetvis lyssna till medarbetarna, men det är inte samma sak som att gå deras ärenden. Man måste givetvis balansera och se hur man tillsammans med chefen kan hitta en väg framåt. Om flera chefer står starka tillsammans, så blir det också tydligt att en angivarkultur inte är accepterad, men att man givetvis, med bra argument ska kunna komma till sin högsta chef, om man tycker att ens egen chef gör felaktiga saker. Men det innebär inte att de beslut som tagits på högsta ort ska ändras, bara för att dessa inte faller i god smak hos t.ex. en medarbetare. Då undergrävde den högsta chefen sitt eget beslut.

I Sverige är vi försiktiga med att stöta oss med varandra och ibland ser jag chefer som är livrädda för konflikter, vilket gör att de med automatik agerar på instinkt när medarbetare kommer direkt till dem. Det är givetvis en svår situation att balansera, men i första hand måste en chef stå upp för sin chef, både uppåt och neråt i hierarkin.

Att vara rädd för att vara chef är ingen bra utgångspunkt och ger heller inte medarbetarna någon trygghet i svåra och förändringsinriktade tider.