Chefen är si, chefen är så. Det är chefens fel att folk inte mår bra, det är chefens fel att jag slutade, det är chefens fel…
Självklart är alla auktoriteter föremål för kritik och ska utmanas på olika sätt. Men det kan tyckas att detta uppror borde gjorts i ungdomen och mot föräldrar eller vuxenkollektivet. Men, i många fall så fortsätter det och chefen får axla den manteln.
Jag vet inte om det är bara i Sverige vi öppet kritiserar, värderar och bedömer chefer och att det dessutom är helt accepterat.
I andra kulturer görs det i alla fall mer sällan. Det är givetvis bra att vi kan vara öppna med frågan här, men om det är öppenhet eller ett dolt förakt som kommer fram i tid och otid är frågan.
Det görs oberoende undersökningar som syftar till att sätta betyg på chefen. Många medarbetarundersökningar har blivit chefsundersökningar, dvs. hur bra eller dålig är chefen. Jag brukar, på skämt men med allvar i tonen, fundera över perspektivet, att tänk om alla chefer, en gång om året fick tycka till om sina medarbetare, anonymt… ja, vad skulle då resultatet bli? Men det är förstås kontroversiellt och ses som maktmissbruk.
Men lek med tanken.
En chef anses ju sitta på makt och ska därför kunna synas, absolut, men har inte syftet med detta gått lite väl långt?
Chefer ska tåla åsikter och kritik, men många har svårt att skilja på sak och person kring chefskapet, vilket chefen själv till slut också gör. Det är det som gör att många bra och humanistiskt inriktade chefer väljer bort rollen. Orsaken de anger, är att de vill slippa personalansvar. Varför?
Att leda och samverka med människor är säkert något alla tycker om. Så varför vill de plötsligt bli befriade från detta? Det är inte de avstängda och oengagerade cheferna som vill, utan de andra.
Visst kan och bör en riktigt skadlig eller dålig chef få sluta om det är uppenbart att medarbetarna behandlas illa, men det sker väldigt sällan. Mer ofta slutar chefer för att de helt enkelt inte längre anser att chefsrollen ska innehålla den spott och spä de anser sig få utstå.
Kanske är det syftet i sig, att som människa känna att han eller hon vunnit om de lyckas ”störta” överheten. Kanske är det själva makten de inte har, men får när de angriper chefen, som ger dem tillfredsställelse?
Det är givetvis att hårddra det hela, men ibland kanske perspektivet behöver utmanas. Det finns ju en människa på andra sidan.
Chefer är också människor, även om en del ibland glömmer bort det.
Självklart är alla auktoriteter föremål för kritik och ska utmanas på olika sätt. Men det kan tyckas att detta uppror borde gjorts i ungdomen och mot föräldrar eller vuxenkollektivet. Men, i många fall så fortsätter det och chefen får axla den manteln.
Jag vet inte om det är bara i Sverige vi öppet kritiserar, värderar och bedömer chefer och att det dessutom är helt accepterat.
I andra kulturer görs det i alla fall mer sällan. Det är givetvis bra att vi kan vara öppna med frågan här, men om det är öppenhet eller ett dolt förakt som kommer fram i tid och otid är frågan.
Det görs oberoende undersökningar som syftar till att sätta betyg på chefen. Många medarbetarundersökningar har blivit chefsundersökningar, dvs. hur bra eller dålig är chefen. Jag brukar, på skämt men med allvar i tonen, fundera över perspektivet, att tänk om alla chefer, en gång om året fick tycka till om sina medarbetare, anonymt… ja, vad skulle då resultatet bli? Men det är förstås kontroversiellt och ses som maktmissbruk.
Men lek med tanken.
En chef anses ju sitta på makt och ska därför kunna synas, absolut, men har inte syftet med detta gått lite väl långt?
Chefer ska tåla åsikter och kritik, men många har svårt att skilja på sak och person kring chefskapet, vilket chefen själv till slut också gör. Det är det som gör att många bra och humanistiskt inriktade chefer väljer bort rollen. Orsaken de anger, är att de vill slippa personalansvar. Varför?
Att leda och samverka med människor är säkert något alla tycker om. Så varför vill de plötsligt bli befriade från detta? Det är inte de avstängda och oengagerade cheferna som vill, utan de andra.
Visst kan och bör en riktigt skadlig eller dålig chef få sluta om det är uppenbart att medarbetarna behandlas illa, men det sker väldigt sällan. Mer ofta slutar chefer för att de helt enkelt inte längre anser att chefsrollen ska innehålla den spott och spä de anser sig få utstå.
Kanske är det syftet i sig, att som människa känna att han eller hon vunnit om de lyckas ”störta” överheten. Kanske är det själva makten de inte har, men får när de angriper chefen, som ger dem tillfredsställelse?
Det är givetvis att hårddra det hela, men ibland kanske perspektivet behöver utmanas. Det finns ju en människa på andra sidan.
Chefer är också människor, även om en del ibland glömmer bort det.