Måste allting alltid förankras?

Jag hör ofta chefer berätta att deras medarbetare känner dig förbisedda och tycker att beslut tas över deras huvuden. De saknar information och känner sig inte delaktiga. Även om många ledare gör allt de kan för att skapa delaktighet, verkar det finnas ett omättligt behov av att få vara med i allt som sker.

Men vad är det som gör att människor måste känna sig involverade? Har det med tillit att göra? I många andra kulturer litar folk på att chefen tar de rätta besluten. Det är ju därför de finns.

Att vilja vara involverad på den nivån där de stora besluten ska tas för verksamheters framtid, kanske i grunden handlar om att misstro. Att chefer och ledare inte har det som krävs för att göra det bästa. Men vad är det som säger att övriga i en verksamhet har en bättre förmåga?

Det är givetvis att hårdra det hela, men kan det ligga något i en sådan undran?

Att lita på att din chef eller ledningen tar de bästa besluten för verksamheten, även om det kanske inte alltid kan vara det bästa för enskilda individer, borde människor ändå inte vara trygga med detta?

Jag börjar undra om vi svenskar har mindre tillit till våra chefer och ledare och vad det kan bero på.

Inte är våra verksamheter mer komplexa än andra, inte är vi mindre demokratiska, snarare tvärtom, än andra kulturer. Dessutom har vi en form av anställningstrygghet, eller i alla fall omhändertagande som få andra, som inte alls finns i andra delar av världen.

Är effekten av detta, att tilliten är mindre? Borde det inte vara tvärtom?

Det finns ju de som påstår att om du ger någon ett finger så tar de hela handen. Jag hoppas verkligen inte att så är fallet, men undra kan man ju göra.

Kanske är det så att tillit skapas genom delaktighet, men eftersom svenska chefer anses vara mer inkluderande än andra, verkar inte den tesen hålla heller.

Inom idrotten och militären råder en tydlighet om vad som ska göras. Alla köper in på förutsättningarna, annars misslyckas hela uppdraget. Borde inte detsamma gälla i verksamheter i stort?

Så logiken faller på något sätt. För en chef och alla andra, är delaktighet viktigt för att skaffa sig ett bredare perspektiv och objektivitet samt att kunna ta in andra synvinklar som alltid bidrar till helheten. Men delaktighet är ingen rättighet i sig, men kanske är det en rättighet att som ledare och chef kunna ta beslut utan att förankra allt.

Rent logiskt är det omöjligt att förankra allt med allt och alla. Det tar tid och det är omöjligt att göra alla nöjda.

Det har alltid varit viktigt att berätta varför saker och ting behöver göras, och skapa förståelse för det. Kanske är det detta som är tillit.

Tillit verkar inte skapas genom delaktighet allena. Kanske har fokus på delaktighet blivit för stort.

Borde fokus för ledare handla om att skapa tillit snarare än delaktighet?

Tillit är något som innehåller så mycket mer än delaktighet. Tillit handlar om att våga lita på sin chef och på sina medarbetare.

Kanske litar chefer mer på sina medarbetare än tvärtom?