En av de viktigaste uppgifterna en chef har, är att hantera krissituationer.
Chefer ska vara modiga och orädda, men trots allt är de människor. Skillnaden är vad de gör med din rädsla.
En ledare måste kunna ställa sig utanför sig själv och objektivt titta på vad som händer. Att förstå vilka konsekvenser ens egen rädsla ger för ledarskapet och för omgivningen. Lätt att säga men svårt att leva upp till.
Jag kom att tänka på en chef som jag träffade för många år sedan. Klok och lugn, eftertänksam men ändå tydlig med sina åsikter.
Han var då allt det där jag beskriver, på ytan.
Så inträffade det en mycket speciell situation på dennes jobb vid den tidpunkten. Det handlade om en medarbetare som hamnade i en krissituation. Krisen var så stor att medarbetaren inte klarade av att hantera vare sig själv eller sin omgivning.
En svår situation som det inte finns något självklart sätt att hantera. Arbetsgivaren har ett visst ansvar och det sträcker sig precis så långt som chefen vill och önskar och som organisationen tycker är korrekt.
Man kan debattera balansen mellan att vara medmänsklig och att verksamheten måste leverera ett resultat. I detta fall blev det slagsida åt det ena hållet.
Chefen valde att ställa upp med olika typer av stöd som arbetsgivaren kunde ge, detta först när det hela blev så akut att allt annat hade varit oskäligt.
Sen förväntade sig chefen att medarbetaren skulle fungera som vanligt. Vilket denne inte gjorde.
I just sådana här fall kanske en sjukskrivning hade varit lämpligt. Jag vet en annan arbetsgivare och chef som just i dagarna valt att göra så när en medarbetare råkat ut för något tragiskt och ohanterligt och därför inte kunnat prestera på arbete.
Kanske ville medarbetaren visa sig duktig och tog inte emot hjälp, det vet vi inte.
Från att ha varit stödjande, upphörde förståelsen för situationen och istället vändes fokus på att kräva resultat. När detta inte kom, trots många samtal och kanske av förklarliga skäl, fick medarbetaren helt enkelt lämna företaget. Medarbetaren hade förlorat chefens tillit.
Chefer och ledare har olika sätt att lösa svårigheter på, kanske gör chefen det på ett sätt, ledaren på ett annat.
Jag minns att jag då funderade på varför denna chef valde just detta sätt. Efter att han berättat om situationen framkom det att den största rädslan inte var för hur det skulle gå för medarbetaren, utan vilka negativa effekter det skulle få för chefen.
Allt agerande handlade i detta fall till synes och sist om chefens rädsla för att framstå som inkompetent eller på något sätt ha misslyckats med sitt uppdrag.
Det intressanta var att det var just det han hade gjort. Misslyckats med sitt uppdrag.
Kanske inte som chef, men definitivt som ledare.
Chefer ska vara modiga och orädda, men trots allt är de människor. Skillnaden är vad de gör med din rädsla.
En ledare måste kunna ställa sig utanför sig själv och objektivt titta på vad som händer. Att förstå vilka konsekvenser ens egen rädsla ger för ledarskapet och för omgivningen. Lätt att säga men svårt att leva upp till.
Jag kom att tänka på en chef som jag träffade för många år sedan. Klok och lugn, eftertänksam men ändå tydlig med sina åsikter.
Han var då allt det där jag beskriver, på ytan.
Så inträffade det en mycket speciell situation på dennes jobb vid den tidpunkten. Det handlade om en medarbetare som hamnade i en krissituation. Krisen var så stor att medarbetaren inte klarade av att hantera vare sig själv eller sin omgivning.
En svår situation som det inte finns något självklart sätt att hantera. Arbetsgivaren har ett visst ansvar och det sträcker sig precis så långt som chefen vill och önskar och som organisationen tycker är korrekt.
Man kan debattera balansen mellan att vara medmänsklig och att verksamheten måste leverera ett resultat. I detta fall blev det slagsida åt det ena hållet.
Chefen valde att ställa upp med olika typer av stöd som arbetsgivaren kunde ge, detta först när det hela blev så akut att allt annat hade varit oskäligt.
Sen förväntade sig chefen att medarbetaren skulle fungera som vanligt. Vilket denne inte gjorde.
I just sådana här fall kanske en sjukskrivning hade varit lämpligt. Jag vet en annan arbetsgivare och chef som just i dagarna valt att göra så när en medarbetare råkat ut för något tragiskt och ohanterligt och därför inte kunnat prestera på arbete.
Kanske ville medarbetaren visa sig duktig och tog inte emot hjälp, det vet vi inte.
Från att ha varit stödjande, upphörde förståelsen för situationen och istället vändes fokus på att kräva resultat. När detta inte kom, trots många samtal och kanske av förklarliga skäl, fick medarbetaren helt enkelt lämna företaget. Medarbetaren hade förlorat chefens tillit.
Chefer och ledare har olika sätt att lösa svårigheter på, kanske gör chefen det på ett sätt, ledaren på ett annat.
Jag minns att jag då funderade på varför denna chef valde just detta sätt. Efter att han berättat om situationen framkom det att den största rädslan inte var för hur det skulle gå för medarbetaren, utan vilka negativa effekter det skulle få för chefen.
Allt agerande handlade i detta fall till synes och sist om chefens rädsla för att framstå som inkompetent eller på något sätt ha misslyckats med sitt uppdrag.
Det intressanta var att det var just det han hade gjort. Misslyckats med sitt uppdrag.
Kanske inte som chef, men definitivt som ledare.