Med anledning av senaste tidens VD karuseller kan man ställa sig frågan om allt hänger på en person.
Det är klart att om det resultat som förväntas uteblir, måste högste ansvarig få ta detta ansvar också.
Dock kan man konstatera, att de bolag som bytt sina ledare, nödvändigtvis inte utvecklas bättre. Varje förändring i ledningen påverkar också effektiviteten och fokus hos medarbetarna och organisation behöver ställas om igen.
Varje ny chef vill ju ha det efter sina preferenser och ofta har denna också fått nya direktiv från styrelsen.
Att tacka ja till ett chefsuppdrag på en hög nivå ger både fördelar och nackdelar. Utmaningen är intressant och ansvaret och mandatet lockar förstås. För många är det komplexiteten i ett större chefsuppdrag som kittlar.
Men att tycka synd om de som åker ut anses av många som helt fel. De tycker att chefen nog har betalt för att göra detta och många ser de stora avgångsvederlagen som mer än plåster på såren.
Det är ett rationellt sätt att se på saken och kanske är chefer på denna nivå också rationella, för att klara av sin uppgift.
Men några ställer sig frågan hur personen bakom rollen känner. Pengar kan inte kompensera och i vissa kretsar är det inte helt säkert att man plockas upp igen i andra sammanhang. Dock finns det oftast ett nätverk bakom dessa högre chefer som stöttar, men om du blir persona non grata hjälper inga pengar och den intellektuella utmaningen uteblir.
I pressen får man en uppfattning att allt hänger på en person, att det är enkelt att rikta sitt missnöje mot just Vd tex. Det är ju dock en lagsport och olika chefer passar in i olika faser.
Kanske skulle media tjäna på att kommunicera detta. Unga människor tycker inte att dessa jobb verkar spännande och väljer istället andra banor. Vem vet hur denna syn på ledarskap påverkar framtidens vilja att vara ledare?
Ett chefsjobb, oavsett nivå, är ett lagarbete och ju mer komplex en verksamhet och dess omgivning är, desto större lagarbete och beroendet av olika delar krävs.
Det är en ganska svår och ibland kanske omöjligt uppgift att säkerställa leverans och kvalitet i alla led och att alla går åt samma håll. Dessutom handlar en hel del om maktspel på dessa nivåer, vilket i sig inte har med ledarskapet att göra, utan politik.
Många vill inte hålla på med detta utan jobba ifred och fokusera på verksamheten. Det sägs att kvinnor särskilt inte är så roade av detta, vilket kanske gör att färre kvinnor, trots allt inte vill vara chefer på topp nivå?
Att som ledare vara medveten om alla dessa faktorer är kanske självklart. Men på mellanchefsnivå anses det ju vara ännu svårare att lyckas.
Allt hänger inte på en person, men det hänger på dig och hur du förhåller dig till helheten.
Med makt kommer också avigsidor. Något som få kanske vill acceptera, särskilt när man själv drabbas?
Det är klart att om det resultat som förväntas uteblir, måste högste ansvarig få ta detta ansvar också.
Dock kan man konstatera, att de bolag som bytt sina ledare, nödvändigtvis inte utvecklas bättre. Varje förändring i ledningen påverkar också effektiviteten och fokus hos medarbetarna och organisation behöver ställas om igen.
Varje ny chef vill ju ha det efter sina preferenser och ofta har denna också fått nya direktiv från styrelsen.
Att tacka ja till ett chefsuppdrag på en hög nivå ger både fördelar och nackdelar. Utmaningen är intressant och ansvaret och mandatet lockar förstås. För många är det komplexiteten i ett större chefsuppdrag som kittlar.
Men att tycka synd om de som åker ut anses av många som helt fel. De tycker att chefen nog har betalt för att göra detta och många ser de stora avgångsvederlagen som mer än plåster på såren.
Det är ett rationellt sätt att se på saken och kanske är chefer på denna nivå också rationella, för att klara av sin uppgift.
Men några ställer sig frågan hur personen bakom rollen känner. Pengar kan inte kompensera och i vissa kretsar är det inte helt säkert att man plockas upp igen i andra sammanhang. Dock finns det oftast ett nätverk bakom dessa högre chefer som stöttar, men om du blir persona non grata hjälper inga pengar och den intellektuella utmaningen uteblir.
I pressen får man en uppfattning att allt hänger på en person, att det är enkelt att rikta sitt missnöje mot just Vd tex. Det är ju dock en lagsport och olika chefer passar in i olika faser.
Kanske skulle media tjäna på att kommunicera detta. Unga människor tycker inte att dessa jobb verkar spännande och väljer istället andra banor. Vem vet hur denna syn på ledarskap påverkar framtidens vilja att vara ledare?
Ett chefsjobb, oavsett nivå, är ett lagarbete och ju mer komplex en verksamhet och dess omgivning är, desto större lagarbete och beroendet av olika delar krävs.
Det är en ganska svår och ibland kanske omöjligt uppgift att säkerställa leverans och kvalitet i alla led och att alla går åt samma håll. Dessutom handlar en hel del om maktspel på dessa nivåer, vilket i sig inte har med ledarskapet att göra, utan politik.
Många vill inte hålla på med detta utan jobba ifred och fokusera på verksamheten. Det sägs att kvinnor särskilt inte är så roade av detta, vilket kanske gör att färre kvinnor, trots allt inte vill vara chefer på topp nivå?
Att som ledare vara medveten om alla dessa faktorer är kanske självklart. Men på mellanchefsnivå anses det ju vara ännu svårare att lyckas.
Allt hänger inte på en person, men det hänger på dig och hur du förhåller dig till helheten.
Med makt kommer också avigsidor. Något som få kanske vill acceptera, särskilt när man själv drabbas?