Chefen ska ha tålamod, vara in lyssnande, inte föraktfull och demokratisk. Eller?
Jag känner många chefer som i grunden har en god människosyn och de allra bästa intentioner att göra ett gott jobb.
De lägger ner stor möda på att kommunicera, delegera, vara synlig och sprida sin idé till massorna.De förväntar sig då att bli bemötta med glädje, energi, inspiration och en massa som är peppad.
Men vad händer när detta inte inträffar?
Vissa lägger ner än mer möda på att göra samma saker, om och om igen. Efter ett tag börjar irritationen komma. Först en besvikelse på att man inte kanske gör rätt, inte är tillräckligt ”byxad” för uppgiften, att man är värdelös och inkompetent. Ingen säger detta högt, men känslan växer och gnager på självkänslan.
En klok chef kanske inser att världen inte snurrar kring denne och att det kanske inte helt fullt och fast beror på chefens tillkortakommanden. De kan helt enkelt bero på att organisationen inte orkar ta till sig ännu en hurtig chef med stora ambitioner.
Att renovera en företagskultur tar tid. Ibland alldeles för lång tid. Det tar också energi. Även från chefen.
Mitt i en sådan process byggs försvarsmurar. Chefen börjar hitta argument för att hans eller hennes strategi inte fungerar. En hel del chefer börjar idiotförklara sina omgivning. Kanske inte initial, men det smyger sig på. Sakta men säkert.
Människor känner sig redan dumma. Kanske för att de faktiskt inte förstår, eller inte orkar uppleva ännu en tid med en chef som ändå inte kommer att finnas kvar.
En försvarsmekanism som chefen kan hamna i är vredesutbrott. Det är möjligen ett sätt att hantera sina egna känslor och visa sin frustration utåt. Det skapar rädsla hos omgivningen som i de flesta fall krymper ännu mer.
Chefen börjar utveckla ett förakt för sina medarbetare, och de känner de förstås av.
Jag vet många chefer som tröttnat. Tröttnat på att inte bli hörda, trötta på att dra hela oket, trötta på att jobba hårt utan att få något igen. Kanske låter det bortskämt och omoget, men chefer är ju bara människor.
När en chef tröttnat borde denna ta sig själv vidare, men det kanske inte går just då. Det kanske finns andra krafter som drar.
I vissa kulturer är det till och med så att chefsledet utvecklar en gemensam jargong som handlar om förakt. Det är också ett sätt att utöva makt och hoppas på att de ändå blir som man önskar.
En ledare och en organisation som tappat energin behöver hjälp. Någon som kan få alla att orka igen.
Det är mänskligt att tröttna som chef. Men det är omänskligt att inte hantera det.
Även för en själv.
Jag känner många chefer som i grunden har en god människosyn och de allra bästa intentioner att göra ett gott jobb.
De lägger ner stor möda på att kommunicera, delegera, vara synlig och sprida sin idé till massorna.De förväntar sig då att bli bemötta med glädje, energi, inspiration och en massa som är peppad.
Men vad händer när detta inte inträffar?
Vissa lägger ner än mer möda på att göra samma saker, om och om igen. Efter ett tag börjar irritationen komma. Först en besvikelse på att man inte kanske gör rätt, inte är tillräckligt ”byxad” för uppgiften, att man är värdelös och inkompetent. Ingen säger detta högt, men känslan växer och gnager på självkänslan.
En klok chef kanske inser att världen inte snurrar kring denne och att det kanske inte helt fullt och fast beror på chefens tillkortakommanden. De kan helt enkelt bero på att organisationen inte orkar ta till sig ännu en hurtig chef med stora ambitioner.
Att renovera en företagskultur tar tid. Ibland alldeles för lång tid. Det tar också energi. Även från chefen.
Mitt i en sådan process byggs försvarsmurar. Chefen börjar hitta argument för att hans eller hennes strategi inte fungerar. En hel del chefer börjar idiotförklara sina omgivning. Kanske inte initial, men det smyger sig på. Sakta men säkert.
Människor känner sig redan dumma. Kanske för att de faktiskt inte förstår, eller inte orkar uppleva ännu en tid med en chef som ändå inte kommer att finnas kvar.
En försvarsmekanism som chefen kan hamna i är vredesutbrott. Det är möjligen ett sätt att hantera sina egna känslor och visa sin frustration utåt. Det skapar rädsla hos omgivningen som i de flesta fall krymper ännu mer.
Chefen börjar utveckla ett förakt för sina medarbetare, och de känner de förstås av.
Jag vet många chefer som tröttnat. Tröttnat på att inte bli hörda, trötta på att dra hela oket, trötta på att jobba hårt utan att få något igen. Kanske låter det bortskämt och omoget, men chefer är ju bara människor.
När en chef tröttnat borde denna ta sig själv vidare, men det kanske inte går just då. Det kanske finns andra krafter som drar.
I vissa kulturer är det till och med så att chefsledet utvecklar en gemensam jargong som handlar om förakt. Det är också ett sätt att utöva makt och hoppas på att de ändå blir som man önskar.
En ledare och en organisation som tappat energin behöver hjälp. Någon som kan få alla att orka igen.
Det är mänskligt att tröttna som chef. Men det är omänskligt att inte hantera det.
Även för en själv.